Disputerade lärare är inte en garant för bättre undervisning

Bara för att du har disputerat i ditt ämne innebär det inte per automatik att du är en bättre lärare.

Universitetskanslerämbetets (UKÄ) presenterar varje år en rapport med statistik om Sveriges universitet och högskolor. Årsrapporten 2015 innehåller statistik som handlar om allt förutom det som är allra viktigast för att studenter ska få en bra utbildning, nämligen pedagogiken. En av årets nyheter var att personalen på svenska lärosäten blivit mer välutbildad. Rapporten visar att antalet lektorer har ökat med 33 procent från år 2004 till år 2014. Även antalet professorer har ökat, men under en längre tid. Samtidigt har antalet adjunkter minskat. Förra året fanns totalt 5080 adjunkter (helårspersoner*) vilket är 1570 färre än 2004. Enligt UKÄ är en trolig förklaring att lärosäten anställer fler disputerade lärare för att stärka forskningsanknytningen och den vetenskaplig kompetensen i utbildningarna.

Diagrammet som hittas på sidan 98 i UKÄ:s årsrapport visar antalet forskande och undervisande helårspersoner vid universitet och högskolor fördelat efter anställningskategori.

Att fler studenter undervisas av en lärare som har disputerat är en positiv nyhet. Lärares vetenskapliga eller konstnärliga kompetens är central för att skapa en nära koppling till forskning. Däremot är det inte alls säkert, vilket många tycks hävda, att andelen disputerade lärare nödvändigtvis behöver vara ett mått på utbildningskvalitet. (Se till exempel SACO:s senaste rapport och många olika typer av rankingsystem.)

Däremot är det inte alls säkert, vilket många tycks hävda, att andelen disputerade lärare nödvändigtvis behöver vara ett mått på utbildningskvalitet.

Den lärare som är mer välutbildad och har stor ämneskunskap är inte automatiskt en bättre lärare. Ur studenternas perspektiv är ämneskunskapen inte mycket värd om den inte kan förmedlas vidare.

Nationell statistik om högskolors arbete med pedagogik saknas
Det som saknas i såväl UKÄ:s rapport som i hela debatten om utbildningskvalitet är en analys av pedagogiken i högskolan. SFS har vid möten med universitetskanslern kritiserat att den i övrigt förträffliga rapporten inte säger någonting om vad som faktiskt händer i klassrummet. Hur stor andel av den undervisande personalen, oavsett om de är disputerade eller inte, har en pedagogisk utbildning? Hur många lärosäten har ens en definition av vad pedagogisk skicklighet är? Här blir UKÄ:s rapport oss svaren skyldiga.

Eftersom SFS inte hade tid att vänta på att en myndighet skulle göra en nationell analys av pedagogiken på landets lärosäten gjorde vi en egen undersökning. Bland annat kom vi fram till att 60 procent av lärosätena inte ställer krav på att undervisande personal ska ha gått en pedagogisk utbildning och att två tredjedelar inte har riktlinjer om att undervisande personal ska få kompetensutveckling inom pedagogik. Resultaten betyder inte att alla lärare är dåliga pedagoger, utan att det saknas systematik i främjandet av pedagogisk fortbildning för våra lärare.

Utbildning och forskning måste värderas lika även i utbildningarna
Att utbildning och forskning är lika viktiga uppdrag för akademin råder stor enighet om. Samtidigt är det ingen hemlighet att forskaruppdraget generellt har högre status än läraruppdraget. Det är ett tema som syns inom själva utbildningen också. För universitetslärare värderas den vetenskapliga kompetensen högre än den pedagogiska. Det märks inte bara i UKÄ:s rapport utan även i högskolornas arbete med meriteringssystem. För vetenskaplig skicklighet finns väl etablerade sätt att ta ställning till meriter med hjälp av sakkunniga som har särskild kompetens bedöma vetenskaplig skicklighet. Motsvarande praxis för pedagogisk skicklighet saknas. SFS rapport visar att två av tre lärosäten saknar centrala system för bedömning av pedagogisk skicklighet och mindre än hälften alltid använder en sakkunnig med särskild kompetens om pedagogik för att bedöma lärares pedagogiska skicklighet. Det finns en bristande förståelse och acceptans för att universitetslärarprofessionen uppstår i mötet mellan vetenskaplig och pedagogisk skicklighet.

Tillsammans kan vi ta ansvar för att utveckla pedagogiken!
Om vi menar allvar med att utbildning och forskning är lika viktiga uppdrag för högskolan måste vi styra debatten om utbildningskvalitet till att handla om det som spelar störst roll för hur bra den utbildning studenterna får är, nämligen kvaliteten på undervisningen. Ansvaret är delat. Lärosätena måste införa trygga karriärvägar där pedagogisk och ämnesvetenskaplig skicklighet väger lika tungt. Universitetslärarprofessionen måste förändras för att även undervisningsuppdraget ska kunna utformas på ett professionellt sätt. Slutligen måste staten och dess myndigheter ta ett ansvar för att skapa förutsättningar för denna utveckling. Att på ett nationellt plan börja kartlägga hur landets högskolor och universitet arbetar med högskolepedagogik skulle vara en bra början.

* Helårspersoner – anställda. Antalet anställda personer omräknat till heltidsarbetande under ett år. (Högskoleverkets begreppsmanual för uppföljning av högskolan, 2008)